Helhet, uttryck

Grön småstad (2 & 3) skildras perspektiviskt med viss uttrycksfullhet; man får en trevlighetskänsla, rentav lustfylld. Förslaget har kanske något av engelsk radhusmiljö i sin framtoning. En farhåga som kan infinna sig är om den dynamik och variation som perspektivet visar — och som kan vara en viktig förutsättning för förslaget — kanske inte infrias i verkligheten, då man eventuellt inte finner den i samma mån i situationsplanen. Men det är visst möjligt att förslagsställaren är så känslig och medveten i planutformningen som krävs - och då finns förutsättningarna att det kan bli bra.

Eko-odlaren ser lite 60-tals-strukturerad ut, det vill säga rätt så neutral i uppsynen. Men den givna formen på områdets södra och västra gräns gör att byggnadsplaceringen åt det hållet ändå känns fri. Den regelbundenhet och ordning som planen visar skulle kunna upplevas som välgörande i den byggda verkligheten, men kan lika gärna komma att uppfattas som intetsägande.

Den gröna (skogs- resp. bergs-)byn framstår som originell och ekologisk och kan tolkas som välanpassad till terräng och natur. Med de framtida brukarnas bejakande och bevarande av det "finskt gröna" samtidigt "danskt komfortabla" konceptet, kunde detta bli en spännande och säregen miljö, som säkert skulle bli attraktiv.

Småhus i natur ger intryck av enkelhet och ekonomi, men redovisar ändå relativt välstuderade detaljer, som entrépartier. Planen känns naturligt komponerad, där stadsmässigheten, uppnådd genom långsidor vända mot gatan, avlöses av den uppluckrade strukturen längre in som släpper igenom naturen.

Byggnadsdesign

Grön småstad (2 & 3) antar ett i viss mån nyklassicistiskt koncept i proportionering och detaljlösningar. Karaktäristiska detaljer — skorstenar — och en varierad färgsättning används som utmärkande arkitektoniska medel i byggnadsdesignen. Formklippta häckar bildar konsekvent tomtavskiljande element.

Eko-odlaren uppvisar ett gängse formuttryck i tidens relativt neutrala neo-funktionalistiska stil; i sin sort ändå rätt skickligt hanterad till god design. Lamellhusen bildar en spännande formstruktur längs Odlarvägen. Villorna syns reducerade till extrem enkelhet, dock med en viss fräckhet i uppsynen genom takförlängning för solpaneler, strategiskt placerad skorsten och fasadkomposition.

Den gröna (skogs- resp. bergs-)byn ikläder sina byggnader en konstnärligt skicklig och välstuderat fasadkomponerad "nybrutalism", där enkelhet samverkar med råhet och elegans. Fönsterytor av olika format bildar effektfulla mönster på fasaderna, med djärv ljusföring i interiörerna som resultat. Fasadmaterialet är plywood men kunde med samma goda resultat vara utfört i infärgad betong eller varför inte corten.

Småhus i natur bygger vidare på efterkrigstidens svenska traditionella radhus- och småstugutyper i neutral enkel stil. Men trots den långt förda enkelheten förfaller formspråket ändå inte helt till torftighet. Detta tack vare att viss omsorg vinnlagts om balansering och proportionering i fasadbearbetningen, och inte minst tack vare villornas entrépartiers gestaltade utformning.

Lägenhetsplanlösning

Grön småstad (2 & 3) presenterar två lägenhetstyper, en grundare och en djupare, båda med flexibel rumsindelning i tre varianter på övervåningen. Den grundare typen får kök och matplats diametralt åtskilda — kan upplevas som inte helt tillfredsställande i exempelvis barnfamiljsammanhang. Grundare typens övervåning gör sig beroende av ett, kan man möjligen tycka, något överstort master bedroom — men finns troligen någon medveten tanke därbakom. Tillgängligheten begränsas av att sovrum inte ges plats på bottenvåningen i något fall. Vindsvåning visas rumshög — kommer säkert att vilja inredas med tiden; då med krav på takfönster och kupor.

Eko-odlaren redovisar punkthus med enbart tvåsidiga men icke-genomgående lägenheter. En fjärdedel av dessa lägenheter får därmed nordostläge vilket är mindre gynnsamt för att inte säga oacceptabelt. Kök ges inre placering — nås över vardagsrum men inte direkt från hall. Detta accepterades inte förr men kan i vår tid anses godtagbart. Flerfamiljshusen har parkeringsgarage i källar- eller souterrängplan — måhända en väl drastisk lösning i detta lantliga läge, och förmodligen dyr. Men dock mera estetiskt tilltalande än öppna markparkeringar. Villorna har enplans- och souterrängvarianter. Förslagsställaren har valt en kvadratisk planform på villorna, månne ett uttryck för formalism. Detta ger här vissa planlösningstekniska begränsningar vilka hade kunnat avvaras eftersom samtliga villor är friliggande, därmed i stort sett oberoende av viss form. Man kan tillika ställa frågan varför villorna är friliggande då det med redovisad planlösning hade varit fullt möjligt att sammanbygga dem till kedjehus. Det känns som att vald form inte utnyttjar de speciella möjligheter en friliggande situation kan ge. Då dessutom carportar har placerats mellan villorna, på nära avstånd, kunde steget lika gärna ha tagits fullt ut att bygga ihop strukturerna.

Den gröna (skogs- resp. bergs-)byn har två hustyper, kedjehus respektive villa, båda med planlösningar av hög arkitektonisk kvalitet, i synnerhet villatypen, som har en öppen del i anslutning till trappan mellan de två våningsplanen. I grundutförandet har villan stora allmänna ytor vilka dock kan göras om till sovrum i högre eller lägre grad. Kedjehusets övervåning får hög rumshöjd och sluttande tak som följer pulpettakets lutning – en god arkitektonisk kvalitet. Båda typerna redovisar fin kontakt mellan inre miljö och uteplatser. En intressant idé för kedjehusen är att utnyttja carportarnas tak till uteplatser för övervåningarna. Ett skärmtak som förbinder carport med entré föreslås "grönt" vilket i denna måttliga omfattning skulle kunna fungera och ge det gröna helhetskonceptet ett kännemärke.

Småhus i natur redovisar en radhustyp och två villatyper. Den förstnämnda lägenheten är av traditionellt och gott snitt men saknar sovrum på bottenvåningen vilket inskränker tillgängligheten. Villalägenheterna uppvisar likaså goda lösningar med relativt stor öppenhet i planen. En tveksamhet kan dock vara förbindelsen mellan hallen och matplatsen; kan kanske kännas obehagligt att ha entrédörren "i ryggen" när man sitter och äter. Å andra sidan — stänger man igen denna förbindelse nås kökets beredningsdel endast från vardagsrummet; en princip som vi har mött även i andra förslag. Skillnaden mellan de två villatyperna består i att den större varianten har L-form genom ett extra sovrum som ger uteplatsen ett skyddat hörn, alltid i sydvästläge.

Stadsrummet

Grön småstad (2 & 3). Miljön är rumsligt utformad med stor skicklighet. Gator har mycket små men precisa kurvaturer — har sedan medeltiden visat sig ge goda stadsbyggnadskonstnärliga effekter. Inre delen av område 2 har en "hemlig" häck-omgärdad gångväg vilket ger en kvalitet åt stadsrummet. Något som inte riktigt framgår av de lockande perspektiven är carport-anläggningarna för sex till åtta bilar, sammanbindande de längsgående radhusbitarna. Dessa kommer möjligen i någon mån att motverka den fria luftiga trädgårdsstadskänslan, och eventuellt bidra till en trånghetupplevelse i det redan höga markutnyttjandet — låt vara, att carportarna föreslås få "gröna" tak vilket kan låta trevligt, men samtidigt kanske dessa 50 ā 60 kvm stora ytor inte blir helt problemfria.

Eko-odlaren. Miljön är inte rumsligt utformad i någon hög grad; den är i stället strukturalt utformad. Detta behöver dock inte vara negativt, men ger här en ganska utpräglad — om än välordnad — 1960-talets förortskänsla. Kan upplevas som befriande, likaväl som tråkigt. De tre kvarter där punkthusen är belägna har gårdsbildningar, där även gårdsytor med ospecificerat innehåll har markerats. Den friliggande karaktär som villornas regelbundna mönster ger vid handen på situationsplanen, kommer i verkligheten att motverkas av carportar mellan husen, ej redovisade på planen. Ett gångstråk som sträcker sig genom stadsdelen skapar en viss identitetskänsla.

Den gröna (skogs- resp. bergs-)byn. Miljön är tänkt att bestå av naturanpassade solitärer, och stadsrummet kan nog också komma att upplevas främst som naturlandskap vari byggnadsstrukturer försiktigtvis inplanterats. De gröna kilarna, som utgör ett tema och är tänkta som lek- och rekreationsytor, bidrar ytterligare till att skapa natur- och luftighetskänsla.

Småhus i natur. Miljön kan sägas ha fått sin karaktär av gängse plan-överväganden, och kan komma att upplevas som en bra och god miljö, utan allt för mycket av arkitektoniska försök. De privata relativt små trädgårdarna förlängs visuellt och ganska konsekvent genom kontakter med "gröningar" alternativt naturmark; ett stadsbyggnadsgrepp som kan förstärka naturkänslan. De smärre villorna i inre delen har privata parkeringsplatser medan radhusen och de större villorna längs Odlarvägen har central parkering (fördelat på tre platser) - kan möjligen upplevas som i viss mån nyckfullt.