Hesselgren och rummet

En lic-avhandling under konstruktion.

 

Biografisk bakgrund

Sven Ludvig Hesselgren föddes den 2 mars 1907 i Luleå. Fadern, Karl Hesselgren, som var bokhållare, dog redan när Sven var i späd ålder. Modern, Ellen Siewertz, dog även hon, endast några år senare. Sven och hans syster ackorderades ut; Sven togs om hand av en morbror som var konditor i Stockholm. Där bodde familjen, som bestod av konditorparet med fem barn, ovanför Philips konditori på Regeringsgatan, ungefär där Gallerian ligger idag.

Den unge Sven hjälpte till i konditoriet, bland annat med att köra ut tårtor, stundom även på självaste julafton; först per cykel och senare med bil. På ledig tid fyllde han gärna sitt teckningsblock med tennsoldater och bilar. Bilar var han särskilt intresserad av, och han hade allvarliga funderingar på att bli bilmekaniker. (B. Hesselgren; P. Hesselgren10).

Den tekniskt och konstnärligt intresserade Sven fann efter studentexamen sin inriktning inom arkitekturens fält. 1928 påbörjade han arkitektutbildningen vid KTH och fick sin arkitektexamen 1932. Som lärare förekom bl.a. Lars Israel Wahlman, och omkring 1930 Per Olof Hallman i stadsplanering. Denne satte förmodligen djupa spår i den framtida ideologiska inriktningen för Sven, vilken emellertid nu gjorde sitt examensarbete i form av ett projekt till en simhall.

Av Svens beskrivning av hur han upplevde den situation som rådde vid tiden för arkitektutbildningen, framgskymtar hans intresseriktning: "När jag gick ut Teknis i början av trettiotalet var det inte 'inne' att tala om sinnesupplevelser av hus. 'Skönhet' var ett fult begrepp och att man kunde forska vetenskapligt i detta kunskapsområde var för arkitekten okänt. Ändå hade insiktsfulla personer gett ut böcker i ämnet stadsmiljöupplevelse." (Hesselgren, 1977, s. 139).

Sven syftar på framför allt Ebenezer Howards plädering för trädgårdsstaden, liksom på Camillo Sittes analyser av de sinnesupplevelser som den medeltida stadsbebyggelsen kunde skänka människan. Steen Eiler Rasmussen kom ut med sin bok om London 1934. "Men Rasmussen förblev länge en ensam fluga som inte gjorde någon sommar." (Ibid., s.144).

Nu stod man ju mitt i funktionalismens födelseprocess. "Världens arkitekter lystrade till Le Corbusiers paroller, de äldre under förskräckelse och avståndstagande, vi yngre med entusiasm, och så försvann stadsmiljöupplevelse, gaturum och torgrum ur diskussionen." (Ibid.).

Men Sven Hesselgrens tankar gick ändå i egna banor. Redan som ung teknolog tog han de första stapplande stegen i sitt kunskapssökande, säger han, när Lennings redogörelse för Ostwalds färgstudier föll i hans händer. Genom senare kontakt med Gunnar Pleijels och Tryggve Johanssons forskningar, kom hans kunskaper inom belysningens och färgens områden att fördjupas. (Idem, 1954, s. IX).

Ett par år efter arkitektexamen konstaterar vi att samarbetet med Gunnar Plejel har gett ett konkret resultat. 1934 förekommer nämligen hela tre artiklar i tidskriften Arkitektur, författade av Hesselgren och Plejel tillsammans. I alla tre avhandlas frågor om bostadsrummens dagsbelysning.

I artiklarna skisserade författarna ett möjligt sätt att med vetenskaplig hjälp undersöka de komplexa kunskapsfrågor som utmärker arkitekturen. Det innebar att granska ett och samma problem från olika discipliners vinklar. I det här fallet skedde det utifrån perceptionens fysiologi och psykologi respektive de fysikaliska dimensioneringsmetoderna. (Linn, Ahlin, & Enhörning, 1998, s. 41).

Samma år som artiklarna publicerades, fick Sven Hesselgren en anställning hos arkitekterna Ahrbom och Zimdal. Kontoret hade just vunnit en arkitekttävling om flickläroverket vid Sveaplan i Stockholm, och detta projekt var det som Hesselgren framför allt fick arbeta med. Åtskilliga av arbetsritningarna utfördes av honom. (P. Hesselgren).

Sven Hesselgren minns en episod från den "gröna" tiden då han hade konstruerat en kurva för aulans takform, men utan att ha funnit någon matematisk ekvation:

- detta var före de moderna datorernas tid. Därför approximerades kurvan till en korgbåge, efter vilken takkonturen utfördes. Men när kontrollanten fick se resultatet, förfärades han, trodde att entreprenören gjort något fel. Han vågade inte underrätta arkitektkontoret om det hemska som hade hänt, utan tillsammans med entreprenören rättade han till korgbågeknycken efter ögonmått. Jag relaterar detta, inte för att genera arkitekterna (Ahrbom & Zimdahl) ty de var utan skuld. Det var jag som anställd på deras kontor hade gjort arbetsritningarna. Jag var vid den tiden helt fångad av talmagi och geometrimystik.

(Hesselgren, 1985, s. 116f).

Fadäsen kan inte ha varit så värst farlig, ty Hesselgrens anställning varade i flera år därefter, till 1939. Under ungefär samma period, 1934-38, arbetade även Carl-Axel Acking hos Ahrbom och Zimdal (enligt Zimdal). Denne måste dock ha bedrivit sina studier parallellt med arbetet, ty han gick ut KTH 1939 (enligt honom själv). Acking och Hesselgren bildade något senare gemensamt arkitektkontor.

Efter krigsutbrottet fick Hesselgren en tid uppdrag inom Statens krigsmaterielnämnd med att projektera militärrestauranger. Han hade även vid någon tidpunkt en anställning i Byggnadsstyrelsen, kanske genom förmedling av Helge Zimdal, som 1934 hade blivit arkitekt där "utom stat".

Men redan från 1938 bedrev Sven Hesselgren även egen verksamhet. Samma år gifte han sig med Dagmar Samzelius, som var född och uppvuxen i Göteborg. Sven och Dagmar hade träffats på Gåsö i Göteborgs skärgård. De flyttade som nyblivna makar till Strindbergsgatan på Gärdet i Stockholm. Året därefter föddes sonen Björn. Några år senare bodde familjen på Folkungagatan, och flyttade längre fram till Solsidan i Saltsjöbaden. (B. Hesselgren; P. Hesselgren).

Ett av de första projekten i Sven Hesselgrens nystartade verksamhet gällde ett tävlingsförslag till tillbyggnad av Malmö stadsbibliotek. (Tävling om Malmö, 1938). Hesselgrens förslag, med mottot "Blå kupol", erhöll delat tredje pris, 750 kr. Juryns utlåtande löd som följer:

Förslaget utgör ett intressant försök att utforma tillbyggnaden som en till volymen med den äldre byggnaden likvärdig byggnadsdel, men till karaktären helt skild från denna. Planlösningen synes giva tillfredsställande lösning av bibliotekslokalernas anordning. En trappa eller hissförbindelse mellan tidningsrummen och magasinet torde erfordras. Ur kostnadssynpunkt ställer sig förslaget ej så fördelaktigt på grund av tillbyggnadens stora volym.

 


 
Ill. 1. Sven Hesselgrens tävlingsförslag 1938 till tillbyggnad av Malmö stadsbibliotek.

 

Snart var verksamheten tillsammans med Carl-Axel Acking igång, och den skulle pågå till omkring 1955. 1945 föddes sonen Lars, och samma år deltog Acking och Hesselgren i en arkitekttävling, vilken resulterade i tre gruppbyggda villor i Djursholm. Dit flyttade de båda arkitekterna med sina familjer och även sitt kontor. Den tredje villan beboddes av arkitekten Hans Åkerblad.

Kompanjonskapet med Acking innebar ett intensivt deltagande i arkitekttävlingar. Arkitekternas förslag till en sommarrestaurang i Helsingborg resulterade i ett andra pris. (Förslag till sommarrestaurant, 1946). I tävlingen om hotell i Göteborg erhöll de tredje priset. (Tävling om hotell, 1947).

1947 kom Sven Hesselgren att läsa David Katz' nyutkomna Gestaltpsykologi. Boken gav honom uppslaget för fortsatt forskningsarbete, och han förstod, säger han, att ett allmänt varseblivningspsykologiskt studium måste ligga i botten för all kunskapsbyggnad. (Hesselgren, 1954, s. IXf). David Katz blev delvis på grund av sin bok Stockholms Högskolas förste professor i psykologi, och kom att betyda mycket för Hesselgrens fenomenologiska analys. (Idem, 1985, s. 7).

Men ännu var Hesselgren mestadels en projekterande arkitekt. Med Acking utförde han ett tävlingsförslag om stads- och rådhus i Linköping, som gav dem ett delat tredje pris. (Tävling om stads- och rådhus, 1948). Prisnämnden uttalade sig om förslaget enligt följande:

Byggnaden vid Stora Torget är utformad som en centralbyggnad vettande mot domkyrkan och det öppnade kv. Ambrosia. Byggnaden har orienterats helt mot väster och som följd härav har huvudentrén fått ett alltför undanskymt läge under en portik mot Platensgatan. Planlösningen är i stort sett redig och välstuderad. Magistraten har fått en avskild och god förläggning. Trapphallen är något överdimensionerad. Fasaden mot torget är främmande för platsen genom sin tyngd och slutenhet. / Bebyggelsen i kv. Ambrosia är något sökt i vissa detaljer men i stort sett omväxlande på ett trevligt sätt och måttligt med avseende på höjden i kvarterets västra del mot domkyrkan. Fasaderna ha en god skala men är möjligen litet konstlade i vissa detaljer. Reservutrymmena äro knappa. / Byggnadskostnaden är jämförelsevis låg.

 


 
Ill. 2. Tävlingsförslag till stads- och rådhus i Linköping 1948. Situationsplan.
Arkitekter Acking och Hesselgren.

 

I en annan tävling 1948 om sinnessjukhus i Karlskrona erhöll arkitektkontoret likaså delat tredje pris. Medarbetare till Acking och Hesselgren var arkitekt Tord Hultman. (Tävling om sinnessjukhus, 1949). Sjukhusets överläkare kommenterade förslaget sålunda:

Författaren till det ena med tredje pris belönade förslaget med motto "au rez-de-chaussez" har gått in för envåningspaviljonger. Förslaget bjuder ur sjukvårdssynpunkt på goda lösningar av problemen men lider i hög grad av samma fel som de båda tidigare diskuterade, nämligen att ej i tillbörlig grad ha tagit hänsyn till promenadgårdsfrågans lösning och ostördheten avdelningarna emellan.

 


 
Ill. 3. Tävlingsförslag till sinnessjukhus i Karlskrona 1948.
Exteriörerspektiv. Arkitekter Acking och Hesselgren.

 

De tidigare nämnda villorna i Djursholm, där Acking och Hesselgren bodde och verkade, presenterades 1949 i ett par artiklar i Byggmästaren. Sven Hesselgren berättar där för sin del, att hans hus hade sin upprinnelse i ett inköp i en arkitekttävling 1945, i vilken Hesselgren deltog tillsammans med Acking. Avsikten var att åstadkomma en kollektivanläggning, men denna kom inte att förverkligas. Istället byggde Acking och Hesselgren var sitt hus, vilka de var för sig modifierade något i förhållande till ursprungsplanen. (Villa i Djursholm, 1949).

 


 
Ill. 4. Villa i Djursholm. Arkitekt Sven Hesselgren.

 

Redan i januari 1945 hade Acking och Hesselgren fått ett uppdrag som skulle pågå en längre tid. Det gällde ett telehus i Ludvika. Medarbetare på kontoret var bl.a. arkitekt Axel Kandell. Byggnadsarbetena påbörjades i början av 1950 och slutbesiktigades i december 1951. (Telehus i Ludvika, 1954). Telehuset blev ett av de verk, som Sven Hesselgren kände sig särskilt nöjd med. (P. Hesselgren).

 


 
Ill. 5. Telehus i Ludvika 1951. Sektion genom översta våningen.
Arkitekter Acking och Hesselgren.

 

Ackings och Hesselgrens skisser till Siris kapell i Torsby hade godkänts av kyrkans församling 1943 och av Byggnadsstyrelsen 1944. Arbetet påbörjades 1947. Den 11 juni 1950 invigdes kapellet. Arkitektkontoret hade biträde av arkitekt Nils Arne Rosén vid uppgörandet av arbetsritningarna. De ansvariga arkitekterna säger att de valt material och behandlingar, både gamla och nya, som talar ett kärvt men vänligt språk. Namnet på kapellet hade en romantisk förhistoria, som arkitekterna återgav på följande sätt:

För många hundra år sedan hände det sig att den rika fru Siri gick vilse i sin egen skog. Hon bad till Gud och lovade att om hon bleve frälst skulle hon till tack skänka skogen till kyrkan. Strax därpå hörde hon kyrkklockan och lyckades, vägledd av klockklangen, ta sig ut ur skogen. När församlingen sedan i enlighet med det avgivna löftet blev erbjuden gåvan, ville den till att börja med inte ta emot den. Skogen ansågs ringa värd och skulle förmodligen bara skänka världsliga bekymmer. Till slut accepterades gåvan emellertid och visade sig med tiden bli en stor ekonomisk tillgång som tillät församlingen att sörja för sina behövande på ett föredömligt sätt. Slutligen möjliggjorde skogens avkastning byggandet av det kapell som till åminnelse av gåvobringerskan fått bära hennes namn. (Siris kapell, 1952).

I en artikel i Arkitektur (1981) säger Hesselgren, att om man vill göra formalestetiskt vacker arkitektur, "skall man akta sig för att ge sig in på geometrimystik, utan i stället studera den visuella formen ur perceptionspsykologisk aspekt." Måhända är det läxan från Sveaplans flickläroverk som gör sig påmind. Emellertid, med den kunskap om geometrimystik jag själv har, tolkar jag spontant Siris kapell som ett arkitekturverk, där arkitekterna har tillämpat just geometrimystik. Jag finner dessutom att de tillämpade geometriska lagarna har tillfört denna skapelse något positivt.

 


 
Ill. 6. Siris kapell 1950. Golv med geometrimystik. Arkitekter Acking och Hesselgren.

 

Hesselgrens färgatlas utgavs 1952. Där presenterade Sven Hesselgren sin färgsystematik vilken anknöt till Tryggve Johanssons färgforskning. Atlasen betraktas som grundläggande för det senare utvecklade färgsystemet NCS. Hesselgren har själv hävdat att det var just färgforskningen som ledde över till en vidare arkitekturforskning. Intresset för färgsystematik hade uppstått efter att Hesselgren hade läst Goethes färglära. Synsättet som förmedlas där ansåg han felaktigt. Han inspirerades då samtidigt till att försöka tänka ut något som kunde vara bättre. (P. Hesselgren).

Ett tillfälle till inledning av en färgforskning uppstod ungefär samtidigt, under projekteringen av ett sjukhus. Sven Hesselgren hade gjort en färgsättning, i grönt, som visade sig bli mindre lyckad. Frågan, varför det inte blev bra, formade sig då till en generativ forskningsfråga att ta tag i. (P. Hesselgren).

Hösten 1952 var manuskriptet till Sven Hesselgrens doktorsavhandling i stort sett färdigt, men avsevärda bearbetningar företogs i korrekturet sommaren 1953. (Hesselgren, 1954, s. X). Samtidigt skrev Hesselgren en artikel i Byggmästaren, som handlade om belysningsfrågor. Där framhäver han betydelsen av att studera belysningens upplevelsedimension i ett psykologiskt perspektiv mera, än att blint förlita sig på ingenjörsmässiga mätvärden. (Idem, 1953).

Hesselgren visar i sin artikel prov på relevanta tekniska kunskaper, vilka han på ett övertygande sätt ställer i psykologins tjänst. Hans filosofi, eller arkitekturteori, framträder här i en begriplig dager. Spontant kan man tycka, att Hesselgrens miljöpsykologiforskning i detta avseende visar sig från sin allra bästa sida.

Februari 1954 dagtecknar i Djursholm Sven Hesselgren sin doktorsavhandling Arkitekturens uttrycksmedel. Gregor Paulsson hade varit handledare i litteratur och givit personlig uppmuntran under arbetets gång. Erik Lundberg hade läst manuskriptet, och Elias Cornell och Rudolf Zeitler hade läst korrektur. Under arbetet med avhandlingen företog Hesselgren en studieresa till England (Hesselgren, 1954, s. XIf). Gregor Paulsson var även huvudopponent vid disputationen. Andreopponent var Sven Silow. (Lindberg, 1996, s. 37).

Hesselgren förlänades således 1954 titeln teknologie doktor. Samtidigt blev han docent i arkitektur vid KTH. Hesselgrens forne arbetsgivare Nils Ahrbom hade varit professor i arkitektur II vid KTH sedan 1942. Sven Hesselgren, och även Gunnar Plejel, hörde till hans första doktorander. Medan Hesselgren gjorde sitt forskningsarbete utanför högskolan, hade Plejel bedrivit sin dagsljusforskning i ett laboratorium vid skolan. (Linn et al., 1998, s. 40).

1955 föddes sonen Peter, den siste i skaran av tre söner. Vid denna tid började samarbetet mellan Hesselgren och Acking att lösas upp. Det avslutande gemensamma projektet blev ett hotell i Östersund. De första skisserna hade uppgjorts redan 1946 men bygglov erhölls först 1954. Hotellet invigdes i maj 1956. Arkitekt Bertil Löndahl var närmaste medarbetaren på arkitektkontoret. (Hotell i Östersund, 1957).

 


 
Ill. 7. Hotell i Östersund 1956. Arkitekter Acking och Hesselgren.

 

Ett verk som stod färdigt ungefär samtidigt som hotellet i Östersund, 1956, var Hässelby familjehotell. Projekteringen hade inletts av det gemensamma kontoret men färdigställdes av Acking ensam.

Sven Hesselgren hade nu ett stort eget projekt på gång, Frösö sjukhus. Som en förberedelse inför det kommande arbetet byggde han ut sitt kontor i Djursholm under de sista åren av 1950-talet. Med tre nyanställda medarbetare påbörjade han projekteringen. Besvikelsen blev sedan stor, då projektet lades ned. (B. Hesselgren; P. Hesselgren).

Medan det fortfarande låg en sordin över stämningen i familjen, minns sonen Peter hur pappa kom hem en kväll och deklarerade vid middagsbordet: "Vi ska åka till Etiopien!" Och vid jultid 1960 bar det iväg till Addis Abeba, där familjen, utom äldste sonen Björn, som redan var utflugen, kom att bo till 1965.

Genom NIB (Nämnden för internationellt bistånd; efter 1965 SIDA), hade Sven Hesselgren tillsammans med arkitektkollegorna Lars Magnus Giertz och Torvald Åkesson fått i uppdrag att bygga upp en arkitektutbildning i Addis Abeba. Giertz blev rektor för skolan, och Hesselgren vicerektor. Åkesson ritade de tre atriumhusen som skulle bli professorsvillor. I detta Building College, som det kallades, bosatte sig familjen Hesselgren. (P. Hesselgren).

Förordnandet i Etiopien löpte på tre år, och förlängdes med ett ytterligare år. 1962-65 innehade Sven Hesselgren professuren i arkitektur på College of Engineering vid Haile Selassie I University i Addis Abeba.

Enligt hans egen utsago var Hesselgrens uppdrag att organisera Avdelningen för arkitektur vid universitetet. Han gavs då samtidigt tid och resurser att författa The language of architecture, som utkom 1967 och baseras på doktorsavhandlingen. Han lade dessutom till en ny del, som ägnades det arkitektoniska och urbana rummet.

Det var från början meningen att doktorsavhandlingen helt enkelt skulle översättas till engelska, för vilket Hesselgren erhållit medel. Detta blev dock inte av. Däremot fick Hesselgren ett stipendium från universitetet i Addis Abeba för att förbereda en textbok i arkitekturteori. Som ett samlat resultat av det svenska och det etiopiska stipendiet tillkom då The language of architecture. (Hesselgren, 1967, s. 7).

När Hesselgren skrev detta kompendium i arkitekturteori för sina studenter i Addis Abeba, vilket senare i bearbetat skick kom att publiceras som The language of architecture, ritade han 1964 sin "perceptions-karta", —> till vilken han fick tillfälle återkomma i flera av sina böcker. (Ibid., s. 213).

Inför hemresan till Sverige sökte Sven Hesselgren den då utannonserade professuren i formlära vid LTH. Kanske ville han ge sin ansökan ökad tyngd med en artikel som han författade till första numret av Arkitektur 1964, betitlad "Synpunkter på arkitekturforskning". Den utgör ett slags program för den forskning inom varseblivningspsykologi, som Hesselgren nu var etablerad inom. Tjänsten gick emellertid till Hesselgrens förre kompanjon Carl-Axel Acking.

Sven Hesselgren erhöll istället 1 september 1965 anslag från Byggforskningsrådet för ett forskningsprojekt benämnt Arkitektural perception, och kunde 1965-74 kalla sig forskningsprofessor vid KTH. Tjänsten bekostades av BFR. Det första året disponerades för litteraturstudier och författande av forskningsprogram jämte etablering av kontakter med psykologer och sociologer. 1966 påbörjades experimentverksamheten, som sedan pågick kontinuerligt. (Hesselgren, 1971, s. 3).

En del av experimenten utfördes i Sigtuna, dit familjen hade flyttat efter vistelsen i Etiopien. Först hyrdes en flygel i prästgården medan Sven Hesselgren letade en tomt att bygga på. Han fann en på Munkholmen, där familjens villa uppfördes, på Drakslingan 21. (B. Hesselgren).

Huset kom att bli ett av de objekt som Hesselgren gillade särskilt av dem han hade ritat. Det uppfördes i trä med mestadels obehandlade naturmaterial, tak av eternit, och alla öppningar med samma rektangulära form: liggande för fönster; stående för fönsterdörrar. Senare flyttade familjen till en befintlig trävilla på Broholmsvägen i samma stad, som Sven dessförinnan hade byggt om och till. (P. Hesselgren).

Vid denna tid, i Sigtuna, efter hemkomsten från Etiopien, hade Sven Hesselgren blivit särskilt intresserad av religion och hade antagit ett kristet-kyrkligt förhållningssätt. Familjen gick i kyrkan varje söndag, och bad bordsbön inför måltiderna. Även astronomi upptog Sven Hesselgrens intresse; bland annat läste han astrofysikern och kosmologen Fred Hoyles böcker.11 (B. Hesselgren).

En artikel i Arkitektur (1965), Rumsupplevelse och townscape, kan ses som Hesselgrens introduktion till sitt nya verksamhetsfält. Detta kom nu förutom den praktiskt inriktade forskningen att innebära en hel del författande för Hesselgren.

I september 1966 undertecknar han sin bok Miljöperception, en introduktion till The language of architecture, vilken han samtidigt färdigställde. Den första volymen av detta verk kom ut 1967. Men manuskriptet förelåg redan 1965. (Hesselgren, 1969b, s. 5). I början av 1968 var den andra volymen av verket, bild-appendix, klar, och mot slutet av året den tredje volymen, text-appendix. Dessa båda delar utkom sedan under det påföljande året.

13 juni 1969 tecknar Hesselgren sitt förord till Document D2:1971, vilken publikation utges 1971. Denna Byggforskningsrapport utgör den samlade redovisningen av rumsforskningen som hade pågått sedan 1965.

Efter forskningsverksamheten vidtar en period av intensivt föreläsande. Under hösten 1970 inbjuds Hesselgren till Argentina och Chile för att hålla kurser i arkitekturpsykologi. Två år senare inbjuds han till Cuba för att göra motsvarande insats. (Hesselgren, 1977, s.172). I samband med denna latinamerikanska turné översätts Hesselgrens böcker till spanska. (P. Hesselgren).

Hesselgren håller också kortare föreläsningsserier i Danmark, Norge, Finland, England, USA, Turkiet, Polen och Israel. Sina föreläsningar brukar han inleda med att beskriva sinnesupplevelse-förloppet i enlighet med "perceptions-kartan", —> berättar han. (Idem, 1977, s.172).

Parallellt med forskningen, och även under föreläsningssejouren, åren 1967-73, var Sven Hesselgren ordförande i CIE (Commission International de l'Eclairage) Study Group A, Psychological Problems of Lighting.

CIE Study Group A, Psychological Problems of Lighting, bildades vid CIE-mötet i Washington 1967, varvid Hesselgren valdes till ordförande. Study Group A höll sitt första sammanträde 1968. Dess syfte var att sammanföra tekniker, arkitekter och psykologer för utbyte av idéer och initiering av vidare forskning med perceptuella utgångspunkter. Bakgrunden till nybildningen var den kritik från arkitekter och psykologer som hade riktats mot CIE för dess ensidiga tekniska inriktning. De senaste åren hade man emellertid kunnat märka en orientering mera åt det perceptuella området. (Hesselgren, 1969b, s. 10).

Den ämnesinriktning som Hesselgren nu hade anträtt, och som man skönjer redan i hans nämnda artikel Arkitektur och belysning i Byggmästaren 1953, kan kategoriseras som psykofysik. Psykofysik är studiet av de fysiska stimuli som kan väcka de perceptioner man önskar, säger Hesselgren i sin bok som kom ut året innan han tillträdde som ordförande i belysningskommissionen:

Detta grepp på ämnet [psykofysikens] har fortsatts i modern tid av bl. a. belysningsteknikerna som inom CIE arbetat och fortfarande arbetar med de psyko-fysiska problemen med just denna utgångspunkt. Det börjar emellertid stå klart att detta inte är en tillräcklig grund att stå på. Det är nödvändigt att känna inte bara vissa fundamentala fakta inom fysiken, utan också fakta om de perceptioner som väckes av de berörda stimuli. Ett perceptionsstudium av den art jag sökt ge en föreställning om i denna lilla skrift, måste läggas till grund för fortsatt arbete på det psyko-fysiska området, om vi därur skall kunna dra några slutsatser av värde för det praktiska arbetet att skapa vår miljö.

(Hesselgren, 1966, s. 77f).

Efter avslutat ordförandeskap, 1973, slutförde Hesselgren manuskriptet till Vad vacker är. Kapitlen 33 och 34 tillkom dock 1974, meddelar han. (Hesselgren, 1977, s. 190). Boken, som kom ut 1977, kan kanske i någon mån ses som en sammanfattning av Hesselgrens intensiva livsgärning; pensioneringen står nu för dörren, och titeln professor emeritus är plötsligt en realitet. Kronan på verket blir utan tvekan tilldelningen av Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA) guldmedalj 1975, en utmärkelse som Sven Hesselgren mottog med stor tacksamhet och glädje, minns sonen Peter.

Samma år utkom Hesselgrens bok Man's Perception of Man-Made Environment. Den skall ses som en komprimerad sammanfattning av The language of architecture, säger Hesselgren i sitt förord. Man bör även notera, att ett stort redigeringsarbete nu har lagts ned på att integrera text och bilder, vilka i The language var separerade i skilda delar.

Härefter byggde sig Sven Hesselgren en villa i Båstad-trakten på Bjärehalvön med vid utsikt över havet. Den uppfördes i leca-block. (P. Hesselgren). Invändigt ville Hesselgren måla de träpanelade väggarna i sängkammaren och det angränsande matrummet i två kulörtonlika men nyansskilda varmblå färger. "När jag betraktade målarens första strykning, tyckte jag mig förstå att jag skulle komma närmare det jag intuitivt önskade om jag gjorde bägge färgerna något mindre kulörstarka, vilket också skedde i slutstrykningen." Ur Siviks forskning kunde han senare utläsa att han intuitivt hade betett sig riktigt för att uppnå önskat resultat, dvs. blanda ut de kulörstarka nyanserna med grått för att få dem lite mildare och därmed mera lugnande på sinnet. (Hesselgren, 1985, s.228).

Sven Hesselgren lät inte sitt nya otium slå honom till ro. Snart anträdde han en turné med kurser i arkitekturpsykologi på flera orter i Sverige under åren 1976-84. Och hösten 1982 planerade han ännu en kurs, i TBV:s regi, om arkitekturpsykologi, med början i februari 1983. (Hesselgren, 1982a, s. 34).

En del skrivande och debatterande i tidskrifter ägnade sig Hesselgren också åt vid denna tid. Som nämnts utkom Vad vacker är 1977. Hesselgren antyder att den skulle utgöra ett försök att förverkliga en idé som han redovisade i ett brev till Rikard Küller 1972, nämligen att bygga en ny estetik-teori baserad på de fakta som den experimentella psykologin givit med samtidig medvetenhet om att "vackert" är ett värdeomdöme. (Hesselgren, 1977, s. 12).

Ännu en bok, Om arkitektur, började skrivas 1981 och utkom 1985. Manus färdigställdes 1982 (Hesselgren, 1982a, s. 33). Med arbetet ville Hesselgren ge ett prov på Katz' fenomenologiska analys (Hesselgren, 1985, s. 7). David Katz var en av de ledande fenomenologerna på sin tid, säger Hesselgren. Det är samme Katz, som han läste och inspirerades av 1947 och som då gav honom uppslag till fortsatt forskningsarbete.

1981 skrev Hesselgren en debattartikel i Arkitektur med titeln Öppet brev till Hans Asplund, med anledning av Asplunds nyutkomna bok Farväl till funktionalismen. Bland annat skriver Hesselgren så här:

Att arkitekturupplevelser, liksom de i botten av dessa upplevelser liggande sinnesförnimmelserna av form, färg, ljus och ljud, kan vara känsloladdade tog jag mig friheten att påstå redan när jag för tjugosju år sedan försvarade min avhandling Arkitekturens uttrycksmedel. Senare forskning inom arkitekturpsykologin har bekräftat att så är fallet. Forskningsresultaten är dock något svårtydda, inte minst beroende därpå att varje forskare kommit fram till sin typ av känslobeskrivande ordskalor, mer eller mindre skild från alla andras. Svårigheten synes bottna däri att psykologerna av facket inte kunnat enas om någon grundläggande struktur inom känslornas värld, vilket man ju lyckats ganska bra med när det gäller ett förnimmelseområde som färgen. Dock - en amerikansk psykolog, Plutchik, menar sig ha spårat en sådan grundläggande struktur i vad han kallar primäremotionernas system. Själv är jag sedan några år, i mina kurser i arkitekturpsykologi, sysselsatt med att söka utröna om detta kan vara en bas att bygga på.

(Hesselgren, 1981, s. 38).

Plutchiks primärkänslosystem visar sig här som ett nytt spår i Hesselgrens arkitekturpsykologiska sökande, och han redovisade också dessa rön relativt ingående i den bok han just höll på med, Om arkitektur.

1982 skrev Hesselgren tre tidskriftsartiklar - en i vardera Arkitektur och Arkitekttidningen med liknande innehåll (om arkitekturteori och psykologisk forskning). Den ena artikeln utgörs av en introduktion till den kommande boken Om arkitektur, och den andra argumenterar i polemik med andra arkitekturteoretiker för nyttan av miljöpsykologisk forskning.

Den tredje artikeln beskriver de tre själsliga behov, Hesselgren nu har kommit fram till att människan äger. Förutom materiella behov nämner han behov av ärlighet, skönhet och kärlek. Dessa tre behov beaktades inte av funktionalisterna vilka endast ställt upp målet att tillfredsställa de materiella behoven, menar Hesselgren.

Det intensiva året 1982 borde kanske symboliskt ha betecknat ett slags avslutning på Sven Hesselgrens skrivande. Året därpå flyttar han från sin villa på Bjärehalvön då han efter en hjärtinfarkt inte längre orkar sköta sin trädgård. I en lägenhet i Ängelholm tillbringar han sitt sista decennium.

Men ännu långt ifrån overksam. 1987 utkommer On architecture, en översättning till engelska av Om arkitektur, som Hesselgren utför tillsammans med sonen Lars. 1988 skriver han en uppsats om fysik kontra psyke. I en artikel 1990 i Nordisk arkitekturforskning kommenterar han två doktorsavhandlingar. Där nämner han också en ny bok som han höll på med: Humaniora, vad är det? Men den förblev ett oavslutat projekt.

 


© Mats Ohlin och KTH / Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad, 2010.   |   Senast uppdaterad